LappRoffe

Tranorna i ankdammen förfinar sina metoder på löpande basis.
De gamla jihadisternas ammunition har visat sig vara verkningslös. Med bombbälten av huvudlösa argument och med automatkarbinen laddad med dåligt språkbruk, syftningsfel, felstavningar och svammel.
Med den invirade skallen full av bristande läsförståelse och, för all del, bristande förstånd.

Nu måste nya målsökande missiler sättas in. Inte nödvändigtvis direkt riktade mot den där svarta ankan vid sidan av dammen, eftersom han tydligen är tillverkad av Kevlar, men mot ankjävelns egna privata sfär.
De nya krypskyttarna har placerats ut och deras verkningseld syns egentligen bara av den svarta ankan. Men eldskurarna kommer med jämna mellanrum.

"Ty så talade Mammon - Du skall med alla medel förinta den som dristar göra narr av mig."

Tranesången går ut på att förhärliga det bo där man för närvarande häckar. På onaturligt långa ben talar man från ovan till de små gula idioterna längre ner. Gulingarna lyssnar tyvärr alltför ofta på tranan och känner en plikt att föra tranans ord vidare. Oftast utan att veta vad sången handlade om.

Men tranans liv är osäkert. Den egna häckningsplatsen kan mycket väl bli ens eget Gehenna. När Mammon inte ser tillfredsställande resultat, så kapas benen på tranan. Den blir en gul anka bland alla andra gula ankor.
Då gäller det att börja sjunga någon annan lovsång, för att benen ska växa ut igen. Ibland går det. Ibland går det inte alls. Men ju mindre ankan är förankrad i verkligheten i sin sång, desto större är chansen att benen växer ut igen. Men ju högre ben, desto större plask blir det så småningom...

Och den svarta ankan har klätt in även närstående i Kevlar...